Carpe Diem

Jag: Hur länge har ni varit gifta? Eller förresten ni kanske aldrig gift er?
Tant: Nej gud nej, vi är inte gifta! Det där är ju min pappa.
Jag: Meeen, nähäe..va?
Tant: Jo, sen mamma dog har pappa aldrig haft någon annan,han har alltid varit trogen henne.
Jag: Aha jag förstår...

Detta scenario utspelades i helgen då jag la armen om denna tant då vi såg då hennes man/särbo gick iväg hemåt till sin lägenhet utanför Sturegården. Minuten innan pussades de hejdå och var väldigt kärvänliga och gulliga. Vad ska man säga? I hennes värld var denna man hennes pappa. Logik, tid- och rumsuppfattning försvinner och man glömmer. Demens är ingen enkel sak...

Tiden går oerhört fort, en dag går jag säkert omkring, förvirrad och orolig och tror att jag är 30 då jag i själva verket är 80 plus. Men, den dagen den sorgen. Jag ska försöka leva mer i nuet och ta hand om mina nära och kära. Så, mina goda vänner, JAG älskar er och jag hoppas att vi kommer att spendera många roliga och härliga dagar ihop.

Puss och godnatt.